Svenska Hovslagareföreningens historia 1972-1987
”En hovslagare är något helt annat än någon vem som helst som råkar vara tilltagsen och händig nog för att kunna ’tälja’ av ett stycke av en fullvuxen hov och ’spika’ fast en sko. Han eller hon är en hästens ortoped.” Åke Norberg
1964 var antalet hästar i Sverige på väg att minska från att tidigare varit ca 600 000 hästar till ca 80 000. Kavalleriet höll på att avvecklas sedan länge. Ridskolan Strömsholm var på väg att avvecklas som militär utbildningsanstalt. Marknaden för landets hästuppfödare var usel.
Under dessa förhållanden var framtidsutsikterna för landets hovslagare tämligen dystra då det fortfarande fanns gott om hovslagare kvar. Alla dessa hovslagare ”krigade” om de få hästar som fanns kvar att sko och dumpade därmed priserna. Att försörja sig som hovslagare under dessa förhållanden var knappast möjligt.
År 1964 blev Åke Norberg chef på dåvarande Avdelningen för hovbeslag på Kungliga Veterinärhögskolan med tillhörande hovslagarskola. Åke började reparera den utbildning som hade raserat under flera år, och skrev flertalet artiklar i hästsporttidningar m.m. för att öka allmänhetens förståelse för ett professionellt hovslageriarbete. År 1971 påbörjade Leif Pettersson sin utbildning till hovslagare på hovslagarskolan hos Åke. I samband med sin utbildning fick Leif upp ögonen för många av de missförhållanden som förelåg inom hovslageriyrket. Det var nu som de första planerna på att bilda en intresseförening tog form. I december 1971 tog Leif sin examen och under vintern mognade de idéer och intryck Leif fick under denna tid. På våren 1972 sammankallade Leif till ett första konstituerande möte av Svenska Hovslagareföreningen i Brohult, Helsingborg. Detta första möte besöktes av hovslagare från Helsingborg och Malmö. Till ordförande av denna nystartade förening valdes naturligtvis Leif, som i praktiken fick sköta alla sysslor i föreningen alldeles själv.
En av de första frågorna som blev aktuell för föreningen och som fortfarande är stor var ”Hovslagareutbildningens framtida utformning och lokalisering”. Föreningen arbetade för att förlänga och förbättra utbildningen då endast en hovslagare av tio stannade kvar i yrket under någon längre tid, då de ej var rustade för att klara de svårigheter som uppstod efter sin etablering på marknaden. Prognoserna i Sverige pekade på 70-talet på en fördubbling av antalet hästar som då var ca 60 000. Detta gjorde att Svenska Hovslagareföreningen ansåg det väsentligt att utöka och förbättra utbildningen för att klara de förväntade behoven. Vid denna tid arbetade Leif vid Djursjukhuset i Helsingborg där han blev medveten om de problem som uppstod då icke utbildade hovslagare utförde skoningarna. Svenska Hovslagareföreningen drev därför under lång tid frågan om en auktorisation av hovslageriyrket. I samband med dessa diskussioner om kvaliteten på utförda arbeten förde föreningen förhandlingar med olika försäkringsbolag om det som idag har blivit vår ansvarsförsäkring.
Även fortbildningen har sina rötter från denna tid då Leif anordnade kurser i bl.a. djursjukvård vid Djursjukhuset i Helsingborg, dessa kurser var mycket uppskattade och lärorika.
Vid årsmötet 1974 lämnade Leif över ordförandeklubban till Erik Hådén.
1978 var det Stig Bruun som ledde föreningen. När Stig tog över ordförandeskapet kom han underfund med att Svenska Hovslagareföreningen var ett helt okänt begrepp ute bland hästägarna. Detta var ju tvunget att ändras på, en sak som retade Stig var att föreningen inte hade något ”identitetstecken”, så Stig satte sig ner och ritade ett antal förslag och ett av dessa antogs av styrelsen och föreningen fick sitt första Id-tecken. Till en början fans det bara som bildekal men senare broderades det även upp, Svenska Hovslagareföreningen hade fått en logotyp. Denna logotyp är den som fortfarande gäller med några mindre ändringar genom datorernas intåg. När föreningen nu hade fått ett emblem skulle det bli känt av alla med anknytning till hästar, detta var ett av Stigs första mål.
Vid den för tiden stora, hästmässan HÄST-82 i Göteborg deltog föreningen med en egen monter där emblemet lyste stort över allt. Föreningen förevisade skoning och smide samt talade med hästfolk och delade ut flygblad. Stig skrev även en rad olika artiklar om bl.a. hovvårdsproblem och hovsjukdomar där han sällan försummade att nämna Svenska Hovslagareföreningen. Idag vet de flesta hästägare vad Svenska Hovslagareföreningen är och står för.
År 1980 åter upptog föreningen arbeten med att få fram en auktorisation. Samtliga instanser var då positiva till en auktorisation som än en gång bordlades på grund av oöverstigliga hinder. Ett annat sätt att skydda yrkestiteln var att ta upp det gamla skråväsendets titlar, gesäll och mästare. 1981 utarbetade Stig regler anpassade till hovslagaryrket och upplyste övriga kollegor hur de kunde skydda sina yrkestitlar. Tyvärr var kollegornas självförtroende vid den tiden svagt och få vågade genomföra proven. År 2009 har vi över 140 hovslagaregesäller i Sverige.
År 1982 var Svenska Hovslagareföreningen så känd att medlemsantalet stigit med 200 % sedan år 1978.
År 1984 kontaktades Stig av Mustadfors bruk för att på deras bekostnad resa över till Canada och representera Sverige i hovslagartävlingen där. Att på detta sätt få fördelar genom sitt ordförandeskap passade inte Stig år 1984 samt 1985 avhölls SM i hovslageri i hovslagarskolans lokaler i Skara. Kvalitén bland svenska hovslagare bedömdes vid denna tid inte tillräckligt bra för att resa ut i världen för att tävla med världseliten. Föreningen beslutade att istället anordna små lokala tävlingar i framför allt smide för att på så vis öka grundkunskapen vad gäller tävlingshovslageri, vilket skiljer sig en hel del från vardagshovslageri.
1986 överlämnade Stig ordförandeskapet till Ragnar Allder. Av personliga själ kunde inte Ragnar fullfölja sitt uppdrag utan fram till nästa årsmöte 1987 fick Stig sitta kvar som ordförande.
1987 lämnade Stig över till Lars Berg som blev ny ordförande.